Puss

Satt idag och kollade runt i ett fildelningsprogram på vad folk hade på sina hårddiskar. Till min stora förtjusning hittade jag en herre som hade samtliga Kiss skivor prydligt inlagda i sitt musikbibliotek. Minnen flashade förbi och jag såg mig själv som 7-åring framför spegeln i Ås igen, blink, nu är jag 15 och står i en replokal i samma by och plågar min nyinköpta svarta Epiphone, blink, 16 år och ståendes mitt bland 30000 människor i matchande t-shirts samtidigt som Paul Stanley svischar förbi ovanför mitt huvud samtidigt som resten av herrarna på scenen pumpar igång "Love Gun" (da da da da, da da da da, da da da da da da da da da da).

Kiss är ett annat band som betytt mycket för mig, ibland känner jag nästan att dom betytt mer än The Beatles... Samma fenomen här som med Mötley Crüe, smyger in på storebrors (som jag förövrigt gratulerade på namnsdagen imorse via sms, han är ju min "Bror", Ha ha...) rum och tjuvlånar "Crazy Nights"-vinylen. Fram med en plywood-skiva formad som en grym elgura och sen är det bara att rocka loss.

Detta beteende upprepades vid varje skivsläpp t.o.m. "Revenge"-92. Sen Tog Guns n' Roses över ett par år innan Unplugged-konserten visades på MTV och det var dags att glömma bort cd-skivorna och damma av vinylen igen. Vid det laget hade man börjat få förståelse hur en gitarr fungerade på riktigt och att man faktiskt kunde spela så att det lät hjälpligt likt. I Ås på den tiden fanns ett par band som flitigt ägnade sig åt att kopiera herrarna från New York, och många sena kvällar tillbringades i diverse replokaler åt att hoppa in på en och annan låt eller helt enkelt sitta ner och njuta av att lyssna på andra som var bra mycket duktigare än mig på att spela. Kommer dock ihåg att jag hade något av ett paradnummer i "C'mon And Love Me"... (Tack till Nordin, Ehleskog, Janhagens, Hompa, Fjopp samt Pona för dessa stunder)


Nästa tillbakablick utspelar sig i hufvudstaden den 14-15 Juni, år 1997. Nu hade Kiss-hypen slagit till på allvar och i stort sett varenda ligist på Nyhedens högstadieskola hade ekiperat sig med Kiss t-shirt. Jag tror att det var sammanlagt närmare 20 personer i min bekantskapskrets som på något vis tagit sig ner till Stockholm för denna upplevelse. Själv åkte jag tåg med två vänner ifrån Krokom och det jag kommer ihåg av den resan var mest folköl och golvet på en lagomt städad SJ-toalett. Kiss skulle uppträda både lördag och söndag och vi hade biljetter till söndagen. På lördagen skulle vi bara ta en sväng ut till stadion och kolla på folk och eventuellt stå utanför murarna med slutna ögon och längta till morgondagen. Tack vare den svarta marknaden fick vi dock köpa biljetter även till kvällens föreställning till ett ytterst överkomligt pris så det slutade med att jag fick se mina barndomshjältar två gånger på två dagar. Själva konserterna var mest en blandning av rysningar, hoppande, skrik och emellanåt tårar (Peter Criss, ensam på en scen badandes i grönt, med "Beth" samt Paul med "Black Diamond"). Det var en helt sagolik upplevelse! Ett av de klart bästa konsertminnen jag har.

Än idag så är det första jag gör, när jag får tag i en ikopplad elgitarr, att spela solot på "Detroit Rock City". Mest för att det är det enda solo jag (nästan) kan bemästra fullt ut (jag är ju kompmusiker för guds skull!), men också för att det är varje elguras rätt att få det spelat på sig!

Tillbaka till starten. Ja, jag laddade ner några plattor från killen, MEN bara de skivor jag redan har på vinyl och varit för lat för att rippa. Är det några som gjort sig förtjänt av sina pengar så är det nämligen dessa herrar... tack ska ni ha...