Home is where my heart is

...och det är här, hemma, i jämtland.

Efter 2.5 år av helvete i björkarnas stad så är jag äntligen där jag ska vara. När jag kom upp till min lilla källarlägenhet efter juluppehållet så kände jag bara att det inte går längre, jag gjorde klart sista omtentan, slängde lite saker i saaben och tittade inte tillbaka. Stannade dock vid länsgränsen och uttryckte mitt hat för Umeå genom att pissa på Västerbottensskylten, rebelliskt... Bor för tillfället på 3 ställen, hemma hos Mor & Far, hos henne och i Härnösand. Kanske inte världens roligaste att inte ha ett riktigt hem men nu är jag iallafall på rätt ställe, resten är petitesser.

Kom in på Mittuniversitetet med ett par dagar tillgodo till kursstarten och tillbringade en vecka hos en gammal vän i Härnösand (som jag förövrigt har haft alldeles för lite kontakt med de senaste åren). I denna vistelse ingick även en svensexa, det är fasligt många i min omgivning som gifter sig nu! Det var hur som helst ruggigt kul! Det kan man däremot inte säga om pedagogiken jag läser nu, ett sanslöst tjafs! Hade det inte varit för att jag under en föreläsning återupplivade lite gamla mattekunskaper genom att räkna ut hur lång tid det kommer ta att betala tillbaka de pengar jag lånar för att sitta och lyssna på detta skitsnack så hade jag åkt därifrån dummare än när jag kom dit.

Men det finns sällan ont som inte för något gott med sig, det goda i detta fall var att min lilla prinsessa från Göteborg kom och hälsade på, så nu har jag fått läsa mina gamla barnböcker ett par tusen gånger till!

En annan rolig sak som har inträffat är att jag, efter 27 år i Sveriges skotervänligaste område, äntligen köpt en egen skoter! Så idag följde jag med en kamrat upp till Arådalen för att se vad den gick för. Redan i bilen upp gör min kamrat klart för mig att "Idag kommer vi att köra fast" och som jag förstod det så var det lite det som var hela meningen med resan, han hade rätt... 5 minuters åkning från parkeringen står vi vid foten av en brant skogssluttning beströdd med ca 1.5 meter pudersnö och då pekar den jäveln rakt mot branten och påstår något så befängt som "Där ska vi upp". Där jag kommer ifrån räknas den sortens terräng som ogenomtränglig...
Hela dagen tillbringades alltså på ett 500*200 meter stort område, och vi körde knappt över våra egna spår två gånger. Vi har lyft, ryckt, dragit och knuffat. Det var längesen jag hade så förbannat roligt! Kan låte suspekt att man tycker att det är roligt att försöka gräva och dra fram en 250 kilo tung maskin i en skog men faktum är att de stunder mellan fastkörningarna tog bort allt det jobbiga, vilken underbar känsla att surfa fram mellan granar och björkar och inte veta vad som finns bakom "den där enorma snöknulen som jag snart kommer köra rakt på, äh jag gasar och ser vad som händer"! Jag kan inte förklara det riktigt bra på ett kortfattat vis, bara detta; Köp en djupsnömaskin.

Jag är hemma, äntligen hemma...