Den är min allra bästa vän

Och den vill jag ha kvar, ja min bas. Det kanske inte blev helt rätt men det får duga. Här är iallafall stoltheten i min instrumentsamling, en Fender Jazzbas av 1976 års modell med greppbräda i finaste amerikanska lönn. Färgen är, som synes, svart men både jag och den förre ägaren misstänker att den är omlackad från fabrik. På baksidan är nämligen den svarta färgen avskavd och bakom den finns ett lager klarlack vilket tyder på att den ursprungligen var tänkt att säljas naturfärgad. Förmodligen har den legat i lager på fabriken när dom fick in en beställning på svarta instrument och istället för att tillverka nya så lackade man om dom befintliga. Enligt den förra ägaren var detta tydligen ett vanligt tillvägagångsätt. För mig spelar det ingen roll, det känns bara roligt att ha en liten historia bakom och jag föredrar den svarta lacken.

Något som inte är fullt lika roligt är att jag mest troligt kommer att bli tvungen att banda om den, 5:e bandet är väldigt slitet och gör att A-strängen skorrar alldeles förskräckligt mycket där. Jag skulle iofs kunna undvika att spela på A-strängens 5:e band men då det är ett väldigt frekventerat område för mig skulle jag behöva modellera om hela min spelstil, jag får helt enkelt kosta på mig en ombandning.

Avslutningsvis så har nog basgången i Doobie Brothers "Long Train Running" aldrig svängt lika bra som på den här basen!