Den är min allra bästa vän

Och den vill jag ha kvar, ja min bas. Det kanske inte blev helt rätt men det får duga. Här är iallafall stoltheten i min instrumentsamling, en Fender Jazzbas av 1976 års modell med greppbräda i finaste amerikanska lönn. Färgen är, som synes, svart men både jag och den förre ägaren misstänker att den är omlackad från fabrik. På baksidan är nämligen den svarta färgen avskavd och bakom den finns ett lager klarlack vilket tyder på att den ursprungligen var tänkt att säljas naturfärgad. Förmodligen har den legat i lager på fabriken när dom fick in en beställning på svarta instrument och istället för att tillverka nya så lackade man om dom befintliga. Enligt den förra ägaren var detta tydligen ett vanligt tillvägagångsätt. För mig spelar det ingen roll, det känns bara roligt att ha en liten historia bakom och jag föredrar den svarta lacken.

Något som inte är fullt lika roligt är att jag mest troligt kommer att bli tvungen att banda om den, 5:e bandet är väldigt slitet och gör att A-strängen skorrar alldeles förskräckligt mycket där. Jag skulle iofs kunna undvika att spela på A-strängens 5:e band men då det är ett väldigt frekventerat område för mig skulle jag behöva modellera om hela min spelstil, jag får helt enkelt kosta på mig en ombandning.

Avslutningsvis så har nog basgången i Doobie Brothers "Long Train Running" aldrig svängt lika bra som på den här basen!

Lust for life

Eller kanske snarare ett ofantligt hat gentemot det? Bilden ovan visar min nuvarande livsstil. Efter att ha tillbringat alldeles för många stunder liggandes i min källare hemma hos mor och far med fördragna gardiner och begrundat dem ojämna takstrukturen fick jag en uppenbarelse; så här kan jag väl inte leva? (kanske snarare en tankeställare men va faan...). en av de effekter detta fick var att jag helt sonika tog på mig mina 10 år gamla joggingskor och gav mig ut runt den, i Östersund, välbekanta tjockisrundan, det vill säga runt Frösöberget. Jag tänkte att detta var ett bra sätt att rensa huvudet och lyssna på talböcker, samtidigt som jag förhoppningsvis kan bli av med oönskat bihang runt midjan, att mina bröder dessutom utmanat mig på Göteborgsvarvet nästa vår fick bli ännu en bra anledning.

Mot mina förväntningar tyckte jag att detta självplågeri faktiskt var ganska njutbart och jag har numera inhandlat nya skor, speciella löparstrumpor, ett tillbehör till iPoden som ska räkna avstånd samt en väldigt fin tröja speciellt framtagen för löpning. Jag har en tendens att ständigt hitta nya områden att handla prylar inom... Idag fick jag dessutom låna en kombinerad GPS/Pulsklocka av hennes bror och roligare har jag nog aldrig tyckt att det har varit att plåga sig i 1.2 mil. Hur kul som helst helt enkelt! Den enda nackdelen var egentligen plågan att, på datorskärmen, se när man under rundan gått istället för att springa för att stilla sin förmodligen dödliga pulsnivå. Nu återstår bara utmaningen att övertala hennes träningsnarkoman* till bror att han inte har användning för klockan och att den kommer bättre till användning under vulgära löparrundor med mig än under stillsamma promenader med barnvagn och fru.

Bortsett från löpningen så har jag kommit fram till en hel del andra saker jag förbisett här i livet, henne... Mitt nästkommande uppdrag här i livet blir följaktligen att rätta till detta misstag.

Jag har fått jobb! Som vikarierande musiklärare på min gamla låg- och mellanstadieskola. Tjänsten är bara på 42% men då jag även ämnar skriva c-uppsatsen under hösten så passar detta mig alldeles utmärkt. Det skrämmer mig dock att jag inte endast skall arbeta som lärare i musik. Då tjänsten är på en högstadieskola, och inte på en gymnasieskola vilket jag är utbildad till, innebär detta att jag utöver mina musiklektioner även kommer att fungera som mentor för en samling sjuor! Hur går det till?! Jag har aldrig gjort nåt sånt förr! Jag ska dessutom hålla i kören och det är något jag fått ohyggligt lite utbildning för, jag kan ju knappt hålla i en uppsjungning! Men problem är till för att lösas och så tänker jag bemöta även detta problem.

Nu är klockan alldeles för mycket och mina vader hoppar snart i säng utan mig, det vill jag helst undvika så därför slutar jag här.


*Ordet "träningsnarkoman" är i detta sammanhang använt med en stor dos ironi