Hur många hundar kan man ha?

I helgen har vi (jag och min sambo) varit hemma i Jämtland och hälsat på våra övriga 9 familje- medlemmar, 1 stor och 8 små. Asta, Alice, Astrid, Amalia, Arvid, Algot, Agust och Alfons måste vi dessvärre skiljas från om några veckor men Selma stannar hos oss. På ett sätt känns det ganska skönt, jag vet inte om jag orkar uppfostra en till hund. Det tog oss 4 år att få Selma att tycka som oss och i förstörd egendom har hon kostat oss en smärre förmögenhet. Men när man sätter sig på gräsmattan och 8st små ludna varelser kommer vällande emot en så är allt förnuft som bortblåst och man skulle med lätthet kunna behålla allihopa.

Jag hoppas att småttingarna får det lika bra hos sina nya familjer som Selma har fått hos oss.

I-Landsproblem / Att sälja en vän

Jag har ett problem, om det nu räknas som ett problem i någon annans värld en min. Jag spelar bas och är ägare till två stycken elbasar, en Yamaha och en av märket Rickenbacker. Yamahan var min första bas och Rickenbackern investerade jag i när jag visste vad jag ville ha för något. Båda basarna har fungerat felfritt och jag har haft stor nytta av dem i tidigare musikaliska sammanhang men nu har jag stött på patrull. Jag har börjat spela med ett nytt band och med det också helt bytt spelstil vilket har gjort Rickenbackern oanvändbar. Oanvändbar kanske är att ta i men den är, enligt mig, byggd för att spela på med plektrum och eftersom jag i dagsläget spelar uteslutande med fingrarna så går det inte bra. Yamahan däremot är underbar att spela på utan plektrum men den är dålig på så många andra sett, den är bl a ohyggligt ful då den ser ut som en magsjuk dansbandsbasist.

Jag har kommit till insikten att ett nyinköp är den enda lösningen men då detta handlar om en investering runt 20000:- så är finansieringen ett litet bekymmer. Att sälja Yamahan är onödigt, det skulle max inbringa 1500:- och då har jag mer nytta av basen än pengarna. Mina bandkamrater tycker att jag ska sälja Rickenbackern, då jag förmodligen kan få runt 15000:- för den, vilket är mer än vad jag köpte den för!

Men jag kan inte sälja den... Hur skulle jag kunna sälja min kompis? Nu är det inte så att jag haft den sedan jag var liten, jag köpte den för 6 år sedan men ändå! För mig symboliserar den basen en ohyggligt rolig tid i mitt liv då jag var så nära rockstjärna som jag någonsin kommer att vara. Jag har så många minnen med den basen, det är så mysigt att plocka fram den ur caset och se hur ölstänk reflekteras från locket och känna den där doften, hur många gånger har man inte känt den där doften precis innan man skall upp på scen, lite ny-bil blandat med klarlack och norrlands guld.

Nej, det går inte, Ricken stannar. Chansen finns att jag kanske en dag börjar spela med plektrum igen. Om jag, mot förmodan, en dag skulle ändra åsikt så kommer den att säljas med 1st röd sammetskostym betydligt använd och endast tvättad ett fåtal gånger, rand efter axelband på ryggen medföljer. Bud någon?

Får man verkligen se ut hur som helst?

Den frågan är det många som ställt sig när dom sett Dwight Yoakam första gången, det gjorde jag också. Råtighta jeans, boots, hatten neddragen över ögonen och alltför ofta med en skjorta som ser ut som en julgran.

Jag har tagit det till min uppgift att sprida countrymusiken till folket och många gånger har jag försökt att sälja in Dwight, alla gånger med samma resultat; "Hur fan ser han ut?!". Det är tvärt omöjligt att övertyga någon om att han är helt otroligt bra när dom ser honom innan dom hör honom. Ett undantag, min sambo, hon gillade Dwight, tills hon såg "Panic Room" och fick se honom utan cowboyoutfit, nu hatar hon Dwight.
Jag kan inte sluta älska honom...

Ända sedan barnsben har Dwight älskat Buck Owens och hans underbart svängiga Bakersfieldsound. Med Bucks sound i bakhuvudet har Dwight tagit sig hela vägen till toppen, han är oerhört stor "over there", här hemma är det ingen som har hört talas om honom. Dwight har gjort något som jag avundas honom något så jävulskt. Sedan han kommit upp sig i musikkretsarna har han vid ett flertal tillfällen fått äran att spela med Buck Owens, dom har skrivit låtar tillsammans, turnerat tillsammans och förmodligen delat en och annan flaska JD tillsammans.

Nu säger jag inte att jag skulle vilja supa med Buck Owens, jag är inte ett överdrivet fan dessutom är han död, men tänk dig att du kunde göra som Dwight fast med någon du beundrar. Tänk dig att ta en kopp kaffe med Paul McCartney, prata fotboll med Noel Gallagher, Åka båge med Kris Kristofferson eller att få kompa Steve Earle på "Billy Austin". Jag själv har tänkt tanken oändligt många gånger, så fort jag tar upp en gitarr och stryker fram just dom ackorden så kommer drömmen. Jag är dock inte dummare än att jag inser att det aldrig kommer att inträffa men ibland är det bara så härligt att ignorera verkligheten och låtsas. Jag inser att jag i sinnet fortfarande står kvar där framför hallspegeln i Ås och spelar luftgitarr.

Får man då verkligen se ut hur som helst? Jo, heter man Dwight Yoakam och fick gnugga armbågar med Buck Owens så får man fan det.

Nostalgi

När jag läser igenom mitt första inlägg så hakar jag upp mig på en sak, min första elgitarr...
Julen 1988 och alla julklappar är utdelade, trodde jag. Pappa försvinner ut i köket och hämtar ur städskåpet en alldeles riktig elplanka, JUBEL!!!
Jag kommer inte ihåg om den var inslagen eller inte men i övrigt är allt glasklart. Jag hade innan detta aldrig riktigt intresserat mig för att själv spela musik, visst hade jag försökt tappert med blockflöjten på kommunala musikskolan och försökt få pappas gamla ackeguror att låta som Ace Frehleys Les Paul men nu blev det ju på riktigt!

Det var inget märke på den, ingenting jag tänkte på då. Den hade en Les Paul-kropp och var omlackad svart med vita stänk, den såg ut som en stjärnhimmel.

Jag och den gitarren fick X antal timmar tillsammans framför spegeln men då jag inte lät någon visa mig hur jag skulle spela på den så blev det mest ett komplement till min gamla luftgitarr. Pappa hade kopplat ihop den med en gammal grammofon så att det skulle höras när jag spelade men då det lät ganska likt dom vanliga akustiska så blev jag snabbt less. Jag fick även ärva pappsens gamla ljusblå Hagströmstärkare men den hade inte heller dist så efter ett par år hamnade både guran och stärkaren i ett hörn.

En dag var den borta, kommer inte ihåg hur men borta var den. Gissningsvis hade mamma lessnat på att flytta runt den i förrådet och ställt den i soprummet istället, hon har aldrig erkänt men jag tror att det gick till så.
Iochförsig så var den ingenting att spela på, halsen var sprucken efter ett "gig" på kyrkskolan.

Såhär i efterhand så saknar jag den lite, utan den hade jag förmodligen inte gått den väg jag gått, och något som gett mig så mycket förtjänar ett bättre öde än att ruttna bort på en soptipp. Jag hoppas att någon sopgubbe hittat den och tagit hem den till sin son eller dotter, kanske har dom haft lika kul med den som jag hade...

Nybörjare

Blogg... Varför ska en sån som jag skriva blogg? I alla andra bloggar jag läst så förhåller man sig till bloggande på något vis och då måste kanske även jag göra det.

Jag har inte riktigt fattat grejen. Varför vill jag dela med mig med mina tankar till en massa folk som inte ens vet vem jag är? Jag som blir galen när min fästmö envist frågar "-Vad tänker du på?", det har väl inte hon med att göra! Men innerst inne vet jag nog att hon frågar inte för att vara elak, hon frågar för att hon bryr sig. Men varför skulle någon som inte bor i samma lägenhet som mig bry sig? Kanske för att man är ointresserad av sig själv, för att man egentligen vill leva någon annans liv? Kanske för att man bara vill veta om någon annan där ute sitter och tänker på exakt samma sak och har en annan infallsvinkel? Kanske bara gotta sig i hur jävligt nån annan har det? Kanske bara samma anledning som jag gör det, alldeles för mycket tid över?

Hursomhelst, vad kommer då den här bloggen handla om? Förmodligen en hel massa om musik, då musik är det som mitt liv cirkulerar kring. Känns inte som att det uttrycket har så mycket tyngd längre när var och varannan fjortis som står framför idoljuryn använder det, men i mitt fall så känns det som det enda passande. Mina första minnen består av musik, hela min barndom är musik, alltifrån pappas gitarrer till storebrors Mötley Crüe-vinyler. Jag fick min första egna elgitarr när jag var åtta och sedan dess har det mest gått utför ;) I dagsläget är vårt hem fyllt av gitarrer, basar, piano, mandolin, ukuleles + lite mer tjafs. Jag måste säga att jag har en oerhört tolerant sambo...

Jag läser till musiklärare. Kändes som ett logiskt val då jag kunde kombinera musiken med att få betalt. Det är väl där alla musiker som inte var tillräckligt duktiga eller inte hade rätt kontakter hamnar till slut...

Allt övrigt är egentligen irrelevant för tillfället, jag skulle kunna skriva ett par sidor om hur mitt liv har varit hittills, men det lär väl krypa fram eftersom.