Att köpa eller inte köpa

Det är frågan jag nu måste ställa mig själv på allvar. Har precis provspelat en underbar Fender jazzbas '76. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har det länge varit ett instrument jag SKALL ha i min samling. Man kan i dagsläget köpa en nytillverkad jazzbas från ca. 9000:-, man kan förvisso köpa en Mexicotillverkad för 5000:- men dom går inte riktigt att jämföra med en som är tillverkad i USA. I andra ändan av stegen finns dom nytillverkade reissuemodellerna som är exakta kopior av 60- och 70-talsmodeller men för en sådan får du punga ut med närmare 20 papp.

Sen finns även dom instrument som spelar i en egen liga, jag talar om dom instrument som är orginal. Det går inte att jämföra känslan att hålla i en 30 år gammal bas med att spela på en nytillverkad! Ett instrument som bara andas rock, alla små dings har sin egen historia, halsen är sådär underbart len och varje repa sitter där den gör av en anledning.

Egentligen finns ingenting att fundera på. Visst, för dom pengar det handlar om kan man köpa en massa saker, en grym stärkare, 5 st nya skidor till skotern, 3 nya mobiltelefoner, en riktigt fin akustisk gitarr mm. mm.... men jag har svårt att tro att detta är ett tillfälle som kommer att ges igen. En svart, USA-tillverkad jazzbas från 1976... Med största sannolikhet ett instrument som snart kommer att vara i min ägo.

Härligt härligt men farligt farligt

Och dessutom förbannat roligt. Även detta kort är taget nu i helgen vid Ansätten.

Ain't no mountain high enough

Ett par dagars plusgrader följt av ett snöfall och kalla nätter har gjort min nyinköpta leksak nästintill värdelös. En djupsnömaskin när det är så hård skare att man skulle kunna åka tåg på den. Men då får man ge sig ut på andra äventyr. Jag och några vänner tillbringade lördagen på skoterdynan. Dagens höjdpunkt får väl nästan vara när vi tog oss upp på Ansättens topp 1091 m.ö.h. Även om höjden inte är överdrivet märkvärdig så är det en mäktig känsla att blicka ut över till synes ändlös fjällterräng. På vägen ner undrade jag hur jag egentligen hade tagit mig upp, det var ju hur jävla brant som helst! Hade innan helgen tankar på att sälja iväg skotern efter säsongen men jag har ångrat mig, den blir kvar. Måste även passa på att lyfta på hatten för Ante som lyckades hålla jämna steg med övriga i gruppen trots att han dagen till ära lånat sin fars gamla Viking*.

*Bredbandad arbetsskoter som egentligen inte borde framföras i högre hastigheter än 60 km/h

Smutsigare än smuts

Tittade igenom min profil och såg att jag som favoritbok skrivit "The Dirt". Om du inte visste det så är det titeln på den officiella biografin om Mötley Crüe. Av en ren tillfällighet så var det just den boken jag lånade med mig av lillebror när jag åkte hem imorse. Jag har läst den ett par gånger tidigare men brorsan hade den på svenska så jag tänkte att det kunde vara kul att läsa den igen och se om man missat något i översättningen. Jag öppnade boken när vi lämnade stationen i Uppsala och borträknat en kaffepaus med Söder så kunde jag inte släppa boken på hela resan, hann plöja 256 sidor innan tåget stannade i ett snögnistrande Östersund.

Man har på nåt sätt fått uppfattningen av att rock n' roll legenden sträcker sig till att slänga ut en TV genom ett hotellfönster och inte mycket mer, men dom här killarna har pissat på gränsen och sen bara fortsatt över på andra sidan och gått så långt att man inte kan se dom längre. Vilka liv dom levt! Det finns dock inget beundransvärt i det, och det är absolut inget liv jag hade velat prova på själv, det enda beundringsvärda skulle väl vara att dom fortfarande lever.

Jag har ingen aning om hur mycket i boken som är sanning och vad som är drogrelaterade fantasier men då medlemmarna själva skrivit boken så väljer jag att tro på en hel del, vissa grejer skulle inte ens den mest sinnessjuka människa kunna fantisera ihop. Jag orkar inte ens börja beskriva vissa stycken för då skulle jag nog inte kunna sluta och det skulle ju förstöra ditt nöje med att läsa boken själv. För om du, som jag, någon gång stått i spegeln och mimat till "Live wire" eller "Shout at the devil" eller nån gång tyckt att Tommy Lee verkar vara en cool snubbe så måste du läsa den. Men om du är det minsta kräsmagad så råder jag dig att avstå.

For the good times

Och goda tider var precis vad jag upplevde igår kväll. Jag, min yngre bror och en vän till han var på Cirkus i Stockholm och såg en helt underbar konsert med ingen mindre än Kris Kristofferson. Har dock lite problem med vart jag ska placera den på min topplista över spelningar.
Rent musikaliskt var det väl ingen höjdare, Kris hade stundvis problem med att hitta rätt fingrar att sätta på rätt ställe på sin ohyggligt välljudande Gibson. Mitt i titelspåret kommer han dessutom på att han har fel munspel i hållaren och berättar (utan att sluta spela gitarr) att "you'll just have to imagine some soulful music being played".
Men vem fan bryr sig? Det är ju för i helvete Kris Kristofferson vi talar om, han hade kunnat suttit på en pall och läsa förra månadens Aftonbladet högt så hade jag varit nöjd. Nja, kanske inte riktigt men du förstår poängen!

Det är först nu, när jag ser honom live för första gången, jag inser att han egentligen inte är en artist som jag tidigare trott, han är en vansinnigt begåvad låtskrivare och en hyffsad skådis men absolut ingen artist. Denna insikt har dock ingen större inverkan på min helhetsupplevelse. Jag har ju trots allt fått sitta i två timmar och lyssna på låtar som "For the good times", "Help me make it through the night" och "The silvertongued devil and I" (för att nämna några). Jag hade konstant gåshud.

Det är något magiskt över hela tillställningen. 1500 personer sitter helt trollbundna av denne 70-årige, halvskröpliga svartklädda man. (Förutom några jobbiga jävla bonnläppar som skriker "yeeehaaw" och låtönskemål med jämna mellanrum). Jag har fortfarande inte riktigt smält det faktum att jag har sett en livs levande legend, helt otroligt...

Jag anar att detta inlägg blev en aning osammanhängande men jag har inte riktigt bearbetat alla intryck än, jag är fortfarande lite knäsvag (lillebror blev dock mer knäsvag när han såg Gessle och Winnerbäck i vimlet efteråt). Sammanfattningsvis; helt otrolig spelning och har du bara hört "Me & Bobby McGee" med Janis Joplin och "Sunday morning comin' down" med Johnny Cash så råder jag dig att investera i en Kris-samling (Austin sessions är ruggigt bra), och jag menar verkligen INVESTERA, dels för att han verkligen gjort sig förtjänt av pengarna och dels för att det är musik som du kommer att älska, för alltid...

White Stripes

Är ett fenomen som inträffar när man läser den här bloggen, när man läser en stund och sedan tittar på en annan del av skärmen så är allt randigt! Fruktansvärt irritersamt men det tar jag ingen hänsyn till, det är ändå nästan ingen som läser den :)

Home is where my heart is

...och det är här, hemma, i jämtland.

Efter 2.5 år av helvete i björkarnas stad så är jag äntligen där jag ska vara. När jag kom upp till min lilla källarlägenhet efter juluppehållet så kände jag bara att det inte går längre, jag gjorde klart sista omtentan, slängde lite saker i saaben och tittade inte tillbaka. Stannade dock vid länsgränsen och uttryckte mitt hat för Umeå genom att pissa på Västerbottensskylten, rebelliskt... Bor för tillfället på 3 ställen, hemma hos Mor & Far, hos henne och i Härnösand. Kanske inte världens roligaste att inte ha ett riktigt hem men nu är jag iallafall på rätt ställe, resten är petitesser.

Kom in på Mittuniversitetet med ett par dagar tillgodo till kursstarten och tillbringade en vecka hos en gammal vän i Härnösand (som jag förövrigt har haft alldeles för lite kontakt med de senaste åren). I denna vistelse ingick även en svensexa, det är fasligt många i min omgivning som gifter sig nu! Det var hur som helst ruggigt kul! Det kan man däremot inte säga om pedagogiken jag läser nu, ett sanslöst tjafs! Hade det inte varit för att jag under en föreläsning återupplivade lite gamla mattekunskaper genom att räkna ut hur lång tid det kommer ta att betala tillbaka de pengar jag lånar för att sitta och lyssna på detta skitsnack så hade jag åkt därifrån dummare än när jag kom dit.

Men det finns sällan ont som inte för något gott med sig, det goda i detta fall var att min lilla prinsessa från Göteborg kom och hälsade på, så nu har jag fått läsa mina gamla barnböcker ett par tusen gånger till!

En annan rolig sak som har inträffat är att jag, efter 27 år i Sveriges skotervänligaste område, äntligen köpt en egen skoter! Så idag följde jag med en kamrat upp till Arådalen för att se vad den gick för. Redan i bilen upp gör min kamrat klart för mig att "Idag kommer vi att köra fast" och som jag förstod det så var det lite det som var hela meningen med resan, han hade rätt... 5 minuters åkning från parkeringen står vi vid foten av en brant skogssluttning beströdd med ca 1.5 meter pudersnö och då pekar den jäveln rakt mot branten och påstår något så befängt som "Där ska vi upp". Där jag kommer ifrån räknas den sortens terräng som ogenomtränglig...
Hela dagen tillbringades alltså på ett 500*200 meter stort område, och vi körde knappt över våra egna spår två gånger. Vi har lyft, ryckt, dragit och knuffat. Det var längesen jag hade så förbannat roligt! Kan låte suspekt att man tycker att det är roligt att försöka gräva och dra fram en 250 kilo tung maskin i en skog men faktum är att de stunder mellan fastkörningarna tog bort allt det jobbiga, vilken underbar känsla att surfa fram mellan granar och björkar och inte veta vad som finns bakom "den där enorma snöknulen som jag snart kommer köra rakt på, äh jag gasar och ser vad som händer"! Jag kan inte förklara det riktigt bra på ett kortfattat vis, bara detta; Köp en djupsnömaskin.

Jag är hemma, äntligen hemma...