Black coat, white shoes, black hat, cadillac

Ingen rock, ingen hatt och ingen Cadillac men väl skor. Inventerade min skogarderob ikväll och insåg att det kanske är dags att bryta ett mönster. Hoppas bara att vita skor är "inne" tills första lönen kommer.

Den är min allra bästa vän

Och den vill jag ha kvar, ja min bas. Det kanske inte blev helt rätt men det får duga. Här är iallafall stoltheten i min instrumentsamling, en Fender Jazzbas av 1976 års modell med greppbräda i finaste amerikanska lönn. Färgen är, som synes, svart men både jag och den förre ägaren misstänker att den är omlackad från fabrik. På baksidan är nämligen den svarta färgen avskavd och bakom den finns ett lager klarlack vilket tyder på att den ursprungligen var tänkt att säljas naturfärgad. Förmodligen har den legat i lager på fabriken när dom fick in en beställning på svarta instrument och istället för att tillverka nya så lackade man om dom befintliga. Enligt den förra ägaren var detta tydligen ett vanligt tillvägagångsätt. För mig spelar det ingen roll, det känns bara roligt att ha en liten historia bakom och jag föredrar den svarta lacken.

Något som inte är fullt lika roligt är att jag mest troligt kommer att bli tvungen att banda om den, 5:e bandet är väldigt slitet och gör att A-strängen skorrar alldeles förskräckligt mycket där. Jag skulle iofs kunna undvika att spela på A-strängens 5:e band men då det är ett väldigt frekventerat område för mig skulle jag behöva modellera om hela min spelstil, jag får helt enkelt kosta på mig en ombandning.

Avslutningsvis så har nog basgången i Doobie Brothers "Long Train Running" aldrig svängt lika bra som på den här basen!

Lust for life

Eller kanske snarare ett ofantligt hat gentemot det? Bilden ovan visar min nuvarande livsstil. Efter att ha tillbringat alldeles för många stunder liggandes i min källare hemma hos mor och far med fördragna gardiner och begrundat dem ojämna takstrukturen fick jag en uppenbarelse; så här kan jag väl inte leva? (kanske snarare en tankeställare men va faan...). en av de effekter detta fick var att jag helt sonika tog på mig mina 10 år gamla joggingskor och gav mig ut runt den, i Östersund, välbekanta tjockisrundan, det vill säga runt Frösöberget. Jag tänkte att detta var ett bra sätt att rensa huvudet och lyssna på talböcker, samtidigt som jag förhoppningsvis kan bli av med oönskat bihang runt midjan, att mina bröder dessutom utmanat mig på Göteborgsvarvet nästa vår fick bli ännu en bra anledning.

Mot mina förväntningar tyckte jag att detta självplågeri faktiskt var ganska njutbart och jag har numera inhandlat nya skor, speciella löparstrumpor, ett tillbehör till iPoden som ska räkna avstånd samt en väldigt fin tröja speciellt framtagen för löpning. Jag har en tendens att ständigt hitta nya områden att handla prylar inom... Idag fick jag dessutom låna en kombinerad GPS/Pulsklocka av hennes bror och roligare har jag nog aldrig tyckt att det har varit att plåga sig i 1.2 mil. Hur kul som helst helt enkelt! Den enda nackdelen var egentligen plågan att, på datorskärmen, se när man under rundan gått istället för att springa för att stilla sin förmodligen dödliga pulsnivå. Nu återstår bara utmaningen att övertala hennes träningsnarkoman* till bror att han inte har användning för klockan och att den kommer bättre till användning under vulgära löparrundor med mig än under stillsamma promenader med barnvagn och fru.

Bortsett från löpningen så har jag kommit fram till en hel del andra saker jag förbisett här i livet, henne... Mitt nästkommande uppdrag här i livet blir följaktligen att rätta till detta misstag.

Jag har fått jobb! Som vikarierande musiklärare på min gamla låg- och mellanstadieskola. Tjänsten är bara på 42% men då jag även ämnar skriva c-uppsatsen under hösten så passar detta mig alldeles utmärkt. Det skrämmer mig dock att jag inte endast skall arbeta som lärare i musik. Då tjänsten är på en högstadieskola, och inte på en gymnasieskola vilket jag är utbildad till, innebär detta att jag utöver mina musiklektioner även kommer att fungera som mentor för en samling sjuor! Hur går det till?! Jag har aldrig gjort nåt sånt förr! Jag ska dessutom hålla i kören och det är något jag fått ohyggligt lite utbildning för, jag kan ju knappt hålla i en uppsjungning! Men problem är till för att lösas och så tänker jag bemöta även detta problem.

Nu är klockan alldeles för mycket och mina vader hoppar snart i säng utan mig, det vill jag helst undvika så därför slutar jag här.


*Ordet "träningsnarkoman" är i detta sammanhang använt med en stor dos ironi

Sommar sommar sommar

Var upp till Skärvången häromdagen och tänkte inleda mitt renoveringsarbete. Det som hände var att jag mätte och tog kort på alla rum, sen tyckte jag att det var intressantare att ta kort på allting annat, t. ex. ett gammalt hjul.

Annars så har livet ändrat sig, har återigen flyttat in i källaren hos mor & far (yippie!), avslutat terminen i Härnösand med att klara 2 av 3 tentor, har sökt jobb på min gamla skola i Ås, köpt en tidigare nämnd jazzbas, gift bort min storebror, haft svensexa för storebror, gått årets första golfrundor (med väldigt varierande resultat), spelat med Lina på Campus.

Jag har dock ej inlett fiskesäsongen än, jag verkar ha svårt att få tiden att räcka till trots att jag inte gör något vettigt.

Ikväll blir det hursomhelst öldrickning och Guitarhero med Fjopp, det skall bli roligt.

Att köpa eller inte köpa

Det är frågan jag nu måste ställa mig själv på allvar. Har precis provspelat en underbar Fender jazzbas '76. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har det länge varit ett instrument jag SKALL ha i min samling. Man kan i dagsläget köpa en nytillverkad jazzbas från ca. 9000:-, man kan förvisso köpa en Mexicotillverkad för 5000:- men dom går inte riktigt att jämföra med en som är tillverkad i USA. I andra ändan av stegen finns dom nytillverkade reissuemodellerna som är exakta kopior av 60- och 70-talsmodeller men för en sådan får du punga ut med närmare 20 papp.

Sen finns även dom instrument som spelar i en egen liga, jag talar om dom instrument som är orginal. Det går inte att jämföra känslan att hålla i en 30 år gammal bas med att spela på en nytillverkad! Ett instrument som bara andas rock, alla små dings har sin egen historia, halsen är sådär underbart len och varje repa sitter där den gör av en anledning.

Egentligen finns ingenting att fundera på. Visst, för dom pengar det handlar om kan man köpa en massa saker, en grym stärkare, 5 st nya skidor till skotern, 3 nya mobiltelefoner, en riktigt fin akustisk gitarr mm. mm.... men jag har svårt att tro att detta är ett tillfälle som kommer att ges igen. En svart, USA-tillverkad jazzbas från 1976... Med största sannolikhet ett instrument som snart kommer att vara i min ägo.

Härligt härligt men farligt farligt

Och dessutom förbannat roligt. Även detta kort är taget nu i helgen vid Ansätten.

Ain't no mountain high enough

Ett par dagars plusgrader följt av ett snöfall och kalla nätter har gjort min nyinköpta leksak nästintill värdelös. En djupsnömaskin när det är så hård skare att man skulle kunna åka tåg på den. Men då får man ge sig ut på andra äventyr. Jag och några vänner tillbringade lördagen på skoterdynan. Dagens höjdpunkt får väl nästan vara när vi tog oss upp på Ansättens topp 1091 m.ö.h. Även om höjden inte är överdrivet märkvärdig så är det en mäktig känsla att blicka ut över till synes ändlös fjällterräng. På vägen ner undrade jag hur jag egentligen hade tagit mig upp, det var ju hur jävla brant som helst! Hade innan helgen tankar på att sälja iväg skotern efter säsongen men jag har ångrat mig, den blir kvar. Måste även passa på att lyfta på hatten för Ante som lyckades hålla jämna steg med övriga i gruppen trots att han dagen till ära lånat sin fars gamla Viking*.

*Bredbandad arbetsskoter som egentligen inte borde framföras i högre hastigheter än 60 km/h

Smutsigare än smuts

Tittade igenom min profil och såg att jag som favoritbok skrivit "The Dirt". Om du inte visste det så är det titeln på den officiella biografin om Mötley Crüe. Av en ren tillfällighet så var det just den boken jag lånade med mig av lillebror när jag åkte hem imorse. Jag har läst den ett par gånger tidigare men brorsan hade den på svenska så jag tänkte att det kunde vara kul att läsa den igen och se om man missat något i översättningen. Jag öppnade boken när vi lämnade stationen i Uppsala och borträknat en kaffepaus med Söder så kunde jag inte släppa boken på hela resan, hann plöja 256 sidor innan tåget stannade i ett snögnistrande Östersund.

Man har på nåt sätt fått uppfattningen av att rock n' roll legenden sträcker sig till att slänga ut en TV genom ett hotellfönster och inte mycket mer, men dom här killarna har pissat på gränsen och sen bara fortsatt över på andra sidan och gått så långt att man inte kan se dom längre. Vilka liv dom levt! Det finns dock inget beundransvärt i det, och det är absolut inget liv jag hade velat prova på själv, det enda beundringsvärda skulle väl vara att dom fortfarande lever.

Jag har ingen aning om hur mycket i boken som är sanning och vad som är drogrelaterade fantasier men då medlemmarna själva skrivit boken så väljer jag att tro på en hel del, vissa grejer skulle inte ens den mest sinnessjuka människa kunna fantisera ihop. Jag orkar inte ens börja beskriva vissa stycken för då skulle jag nog inte kunna sluta och det skulle ju förstöra ditt nöje med att läsa boken själv. För om du, som jag, någon gång stått i spegeln och mimat till "Live wire" eller "Shout at the devil" eller nån gång tyckt att Tommy Lee verkar vara en cool snubbe så måste du läsa den. Men om du är det minsta kräsmagad så råder jag dig att avstå.

For the good times

Och goda tider var precis vad jag upplevde igår kväll. Jag, min yngre bror och en vän till han var på Cirkus i Stockholm och såg en helt underbar konsert med ingen mindre än Kris Kristofferson. Har dock lite problem med vart jag ska placera den på min topplista över spelningar.
Rent musikaliskt var det väl ingen höjdare, Kris hade stundvis problem med att hitta rätt fingrar att sätta på rätt ställe på sin ohyggligt välljudande Gibson. Mitt i titelspåret kommer han dessutom på att han har fel munspel i hållaren och berättar (utan att sluta spela gitarr) att "you'll just have to imagine some soulful music being played".
Men vem fan bryr sig? Det är ju för i helvete Kris Kristofferson vi talar om, han hade kunnat suttit på en pall och läsa förra månadens Aftonbladet högt så hade jag varit nöjd. Nja, kanske inte riktigt men du förstår poängen!

Det är först nu, när jag ser honom live för första gången, jag inser att han egentligen inte är en artist som jag tidigare trott, han är en vansinnigt begåvad låtskrivare och en hyffsad skådis men absolut ingen artist. Denna insikt har dock ingen större inverkan på min helhetsupplevelse. Jag har ju trots allt fått sitta i två timmar och lyssna på låtar som "For the good times", "Help me make it through the night" och "The silvertongued devil and I" (för att nämna några). Jag hade konstant gåshud.

Det är något magiskt över hela tillställningen. 1500 personer sitter helt trollbundna av denne 70-årige, halvskröpliga svartklädda man. (Förutom några jobbiga jävla bonnläppar som skriker "yeeehaaw" och låtönskemål med jämna mellanrum). Jag har fortfarande inte riktigt smält det faktum att jag har sett en livs levande legend, helt otroligt...

Jag anar att detta inlägg blev en aning osammanhängande men jag har inte riktigt bearbetat alla intryck än, jag är fortfarande lite knäsvag (lillebror blev dock mer knäsvag när han såg Gessle och Winnerbäck i vimlet efteråt). Sammanfattningsvis; helt otrolig spelning och har du bara hört "Me & Bobby McGee" med Janis Joplin och "Sunday morning comin' down" med Johnny Cash så råder jag dig att investera i en Kris-samling (Austin sessions är ruggigt bra), och jag menar verkligen INVESTERA, dels för att han verkligen gjort sig förtjänt av pengarna och dels för att det är musik som du kommer att älska, för alltid...